Man kan dela in de medeltida vapnen i;
Blankvapen = Svärd och dolk, Skyddsvapen = Sköld, Stångvapen = Vapen fastsatta på en stång, Klubbor, yxor & hammare.
SVÄRD
Vikingarna tränades redan som barn med träsvärd och som vuxna män fick de sina svärd som skulle räcka livet ut. Svärdet var vikingens viktigaste vapen, och de fick namn som skulle syfta på de egenskaper som svärdet hade.
Man har hittat ungefär 20 olika sorters vikingasvärd, allt från de första enkla svärden till de senare praktfulla, tveeggade svärden som användes under vikingarnas storhetstid. I allmänhet var svärden en meter långa, skaftet utgjorde c:a en tiondel av svärdet. Klingan avslutades med en tvärslå vid fästet. Klingan smalnade mot den trubbiga spetsen. Spetsen var trubbig eftersom svärdet var ett huggvapen.
Vikingatiden ca 793 till 1050. Nya rön hävdar att v. började redan runt 700 och slutade 1103.
Svärdet utvecklades inte mycket under 1100-1200-talet utan var väldigt likt vikingasvärdet, det var kort och till för att hugga med.
På 1200-talet kom långsvärdet som kunde hållas med två händer. En annan variant var 1 1/2 - handssvärdet, också kallat bastardsvärd som kunde hållas som långsvärdet men också med en hand.
På 1300-1400 talet utvecklades de heltäckande rustningarna, det innebar att svärden gjordes spetsiga och långa, dessutom blev knappen större, dels för att svärdet skulle balansera bättre i handen, men också för att kunna användas som klubba. Svärden blev längre för att kunna rå på motståndarens rustning och bli mer användbart i strid till häst - större räckvidd.
Pansarstickaren - Estoc utvecklades på 1300-talet för att med sin smala spets kunna tränga in i fogarna på rustningen eller i ringarna i brynjan.
De långa svärden blev på 1400-1500-talet ännu längre, de kunde bli ca 2 meter långa och väga ca 4 kg. Svärden var så långa så att de fick bäras på axeln. En variant av tvåhandssvärdet hade vågig klinga, denna klinga kallades flambargé. Det mest kända tvåhandssvärdet är det skotska svärdet Claymore.
Svärdet var riddarens viktigaste vapen och svärdet var i sig självt en symbol för ridderligheten.
På tyska heter riddare; ritter = ryttare. Engelskans knight kommer från ett gammalengelskt ord cnicht = tjänstepojke, ordet är släkt med tyskans knecht = betjänt. De första riddarna var helt enkelt tjänande soldater till häst. Ursprungligen härstammar ordet riddare från latinets eques = män som gjorde krigstjänst till häst. Dessa hade hög status och hade bara senaten över sig i hierarkin.
Det krävdes tre olika hantverkare för att tillverka ett svärd: klingsmed, svärdsslipare och svärdsfejare som monterade parerstång*, kavel* och knapp* på klingan*.
* Se bilden nedan
DOLK
Dolken är ett närkampsvapen med kort klinga som är till för stötar. En del dolkar var slipade så att man också kunde skära med dem. I strid användes dolken till att ge den så kallade nådastöten, men till vardags användes den till en mängd saker, som att äta med, peta naglarna osv. Dolken fungerad också som en modedetalj, av den anledningen är variationen på utseendet av dolkar mycket stor.
Ringdolken har fått sitt namn av att knappen var försedd med en ring så att man kunde fästa dolken vid rustningen med en kedja, så att man inte kunde tappa vapnet. Denna princip användes också ibland på andra vapen.
Under 1300-talet och framåt var Testikeldolken den mest populära dolken här uppe i Norden. Den bars som en statussymbol väl synlig frampå magen. I modern tid har dolken fått namnet Njurdolk…!
Rondelldolken, med dess skivor som knapp och parerskydd var i första hand en nådastötsdolk.
Schweizerdolken var en mycket populär dolk. Slidan var ofta utsmyckat av dåtidens konstnärer, där av dess andra namn, Holbeindolk, (Hans Holbien 1460-1524).
Dolken fick till skillnad mot svärdet tas med överallt, och dolkens utseende visade vem man var. Cinquedan, en dolk eller kortsvärd från Italien, var ett civilt vapen som bars i bältet på ryggen. Dolken kunde kosta lika mycket som 3 årslöner för en normal medeltida människa.
I slutet på 1400-talet hade man helt lagt av bruket med sköld. Nu tog man dolken i vänster hand när man fäktade. En mängd vänsterhandsdolkar utvecklades. Ofta tillverkades ett svärd och en dolk i ett så kallat par. På 1500-talets första hälft började svärdet att krympa och man började fäkta - svärdet hade nu blivit till en värja och medeltid gick mot sitt slut.
Begreppet medeltiden betyder " tiden mellan antiken och den egna tiden". Den europeiska och nordiska medeltiden skiljer sig åt:
I Europa räknar man början på M. från år 476 då Västrom föll och slutet på M. till år 1500 då de stora geografiska upptäckterna hade gjorts. I Norden brukar man räkna vikingatiden slutskede, år 1050 som början på M. och Gustav Vasas kröning år 1520 som slutet på M.
STÅNGVAPEN
Om man binder eller/och nitar fast en kniv, lieblad eller liknade på en lång stång har man en klar fördel mot en motståndare med ett kort vapen. Bönderna hittade på denna lösning för att skydda sig mot stråtrövare och andra angripare. Denna idé fortplantade sig sedan under hela medeltiden och en mängd olika vapen utvecklades; alltifrån den enkla piken till pråliga hillebarder med krusiduller och tofsar. Piken, som bars av en Pikenerare gick alltid först ut mot fienden. När de såg fienden i vitögat satte de ner piken så att piken pekade snett mot dem. Då var fienden tvungna att stanna upp och då kunde armborstskyttarna bakom Pikenerarna avlossa sina vapen. Piken kunde vara upp emot 6 meter lång och väga därefter. In bit in på 1500-talet började stångvapnet tappa sin funktion på slagfältet utan fick mer spela roll som ett ceremonivapen.
SKÖLD
Sedan forntiden hör skölden till soldaten skyddsutrustningen. Man håller skölden i vänster hand, om man är högerhänt, för att avvärja hugg och utdela slag mot sin motståndare. Alruna Hantverks sköld är en kopia av en Tysktillverkad sköld från 1250-1300-tal, som kallas ECU. Skölden var tillverkad av trä och svagt välvd. Skölden var sedan klädd med skinn som sedan målades. Krigare har alltid dekorerat sina sköldar. Under 1100-talet standardiserades dessa motiv i ett system som kallades heraldik; läran om vapenbilderna. Med hjälp av den var det möjligt att identifiera en riddare i full rustning med ledning av symbolerna på hans sköld.*
En riddare hade alltid minst två sköldar med sig ut på slagfältet. I slutet av på 1400-talet slutade man använda skölden i krig, men man fortsatte att använda den under tornerspelen.
* Se vidare på sidan om heraldik
KLUBBOR M.M.
På 1200-talet var klubborna ofta kortskaftiga för att kunna användas vid närstrider. De kunde vara försedda med spikar eller bara dödliga genom sin tyngd. På 1300-talet dök hjälmkrossaren upp. Den var försedd med ett antal vassa blad som gjorde vapnet lättare. En utveckling av vapentypen kom under 1300-talet, man förlängde helt enkelt skaftet på en hammare. Det var den så kallade Luzernhammaren. Slaghuvudet på den var försett med 4 taggar och bakdelen hade en vass spets. På 1400-talet dök stridhammaren upp, den kallades också fausthammer från tyskans knytnäve.
Kyrkans män fanns alltid med på slagfälten. De fick inte döda någon med ett svärd, det var en dödlig synd. Men en biskop med klubba kunde spilla hur mycket blod han ville…
.png){kind=small}
